Some wounds never heal

Jag vet inte vart jag ska börja, för jag vet inte hur detta började. Jag vet heller inte hur jag ska avrunda det hela, i och med att detta verkar vara en sån där sak som aldrig tar slut. Händelsen ägde rum för två år sen och det sviker precis lika mycket idag som det gjorde samma dag för två år sen. Och för ett år sen. Det tog månader innan jag slutade gråta, ännu fler månader innan klumpen i magen försvann. När tårarna tog slut och jag kände att jag kunde gå en dag utan att få små ångestattacker, kom minnena tillbaka. Scenerna spelades upp i mitt huvud som på film och jag satt i mitt rum i fosterställning och ville bara bort. Trots pojkvän, vänner och familj, kände jag att detta var slutet. Jag ville inte ta en dag till.

Sen försökte jag se det positiva, det lilla jag lärt mig. Att våga stå upp för det man tror på. Att våga göra det rätta hur riskabelt det än är. Att ta risker för att vinna. Jag tog en risk och förlorade, precis som många andra i min sits. Men jag tog tag i det och försökte, och jag gav då fan aldrig upp.

Jag berättade min historia i tidningar och jag fick svar från människor som varit med om samma sak. Som gjort annorlunda efter att ha läst hur jag bearbetade min smärta. Då kände jag mig stolt och så himla bra, trots allt som hänt.

Sen kom första årsdagen. När jag trodde att allt var borta kom allt tillbaka. Ångestattacker, paniker. Jag kom ihåg när jag försökte göra mat till min familj i köket, och jag la mig ner på marken och skrek. Tårarna sprutade och ilskan växte inom mig. Jag ville slå någonting, jag har aldrig känt sån ilska förut i mitt liv.

Imorgon är det nya årsdagen, två år sen. De senaste dagarna har jag känt mig lite nere, trots att allt i mitt liv är så jävla bra just nu. Men det är något som trycker i mig som får mig att må dåligt. Jag hoppas på gud att morgondagen går smidigare än för ett år sen. Samtidigt kan det vara ett sätt att läka, att få gråta och skrika och slå. Jag menar, jag har inte fällt en droppe pga händelsen på ett helt år.

Jag antar att inte så många av mina läsare har läst hela denna långa texten och det är inte heller meningen. Men det är terapi för mig att få skriva av mig såhär en gång om året.

Vill bara tillägga att jag är så stark nu, så mycket lättare för att säga nej och emot människor som försöker trycka ner mig. Jag mår bättre nu än jag gjorde före allt hände och jag har lärt mig mer än jag trodde vara möjligt. Jag är stark och jag är bra. Alla som tycker illa om för allt som har hänt denna sommaren, go ahead. För jag vet att jag är så mycket starkare än ni kan ana.